TopTeknisk ordbokKabeldämpning per 100 m

Kabeldämpning per 100 m

Antennkabel som oftast används är koaxialkabel. Den kallas även som antennkabel eller "koaxial" - på grund av dess utformning.

 

Bild 1. Exempel på konstruktion av koaxialkabel

 

1 - mittenledare (kopparkärna)
2 - dielektrikum (isolator)
3 - aluminium- eller kopparfolie
4 - fläta (skärmning)
5 - skyddsfolie
6 - yttermantel

Den effektiva signalen överförs via en kopparkärna. En isolator separerar kärnan från en skärm. Aluminiumfolie skapar extra kabelskärmning. Skärman isolerar det elektromagnetiska fältet som alstras av kärnan, för att förhindra dess utsläpp utanför, dvs. inte påverka driften av andra enheter. Den separerar också den effektiva signalen från det yttre störande elektromagnetiska fältet. Skärmen förbättrar kabelns motstånd mot störningar och överhörningar.

 

Överhörning sker när en kabel stör en annan kabel och leder till oönskade signaler. Det kan snedvrida bilder när det gäller tv-signal och resultera i en lågkvalitativ bild.

 

För att säkerställa nätverkets korrekta drift ska koaxialkabeln inte orsaka någon dämpning. Alla komponenter som används i signalöverföringen har specifika fysiska och elektriska egenskaper, t.ex.:

 

Vågdämpning, uttrycks i decibel per 100 m [dB/100m], är en parameter som bestämmer förhållandet mellan signalstyrka på början av överföringslinjen (kabel) och signalstyrka på ett viss avstånd från början av överföringslinjen (t.ex. 100 m).

 

Kabeldämpningen påverkas av dess ålder, fuktighet, frekvens av signal som överförs och material i kärnan. Man ska komma ihåg att ju högre frekvens desto större dämpning (bild 2). För att undvika förluster ska man använda högkvalitativa koaxialkablar vilket innebär högre kostnader.

 

Bild 2. Exempel på amplitudfrekvenskarakteristik av kabeldämpning per 100 m; mellan 0 och 2000 MHz.

 

Kabeldämpningen beror också på dess struktur, nämligen tjocklek och material som använts vilket direkt påverkar förluster i kärnan och dielektrikumet. Ytterligare förluster på grund av drift (s.k. materialslitage) beror på fuktabsorption och kabelålder. Dämpning av överföringslinje definierar frekvens hos enheter som sänder och tar emot signaler.

 

Vågimpedans, uttryckt i Ohm [Ω], bestämmer förhållande mellan växelspänning vid ingång och ström i den. Vågimpedansen beror på kabelgeometrin, dess konstruktion och material som använts. Impedansen hos antennkabel är vanligtvis 50 Ω eller 75 Ω.

 

Det finns också en parameter som kallas för stående vågförhållande (VSWR eller SWR  – eng. Standing Wave Ratio), som bestämmer grad av anpassning mellan antenn och strömledningen. Det är ett förhållande mellan maximal amplitud och minimal amplitud och sålunda är det ett icke-dimensionellt värde. VSWR är mellan 1 och oändlighet [∞].

 

Bild 3. Förhållande mellan % reflekterad våg och VSWR

 

A - % reflekterad våg
B - WFS

Företrädesvis bör VSWR vara 1. Detta innebär att antennens impedans är lika med strömledningens impedans. Då är impedanserna matchade. Detta leder till att signalkraften överförs 100% utan några reflektioner av den effektiva vågen. 25% signalkraft återspeglas vid VSWR = 3. I praktiken är överföringen möjlig upp till VSWR = 2.

 

Ju högre felaktighet desto högre signal kommer tillbaka till sändaren. Samtidigt desto lägre signal tas emot av mottagaren. I praktiken är en korrekt impedans av yttersta vikt. I extrema fall kan den felaktiga impedansmatchningen skada sändarens effektnivå.

 

Skärmflätans densitet, uttryckt i procent [%] – ju större skärmflätans densitet desto bättre skärmningseffektivitet. I praktiken ju fler ledningar som bildar koaxialkabelns fläta, desto större skärmflätans densitet.

 

Skärmningseffektivitet, uttryckt i decibel [dB] - är ett förhållande mellan det elektriska eller magnetiska fältet utan skärmning till det elektriska eller magnetiska fältet utanför den skärmade kabeln. I praktiken, om skärmningseffektiviteten är tillräcklig, kan flera koaxialkablar användas i anslutning till varandra utan några störningar.

 

Dämpning av koaxialkablar och densitet för deras fläta är av stor betydelse i elektriska installationer i bostadshus. På sådana platser, när man väljer kablar för installationen, ska man tänka på Infrastrukturministerns aktuella förordning av den 22 april 2002 (Infrastrukturministerns ståndpunkt gällde till den 31 oktober 2005, från och med idag fyller infrastrukturministerns roll av Infrastruktur- och byggnadsminister) krav för byggnader och deras placering (enhetlig text: (Polsk författningssamling Dz. U. 2015, pos. 1422)).

 

I samband med denna artikel är det viktigaste § 192f punkt 6, där det anges att i en kollektiv antenninstallation som används för att ta emot digital tv- och radioprogram distribuerade på ett terrestriskt sätt, är det nödvändigt att använda: "koaxialkablar av RG-6 kategori eller högre, tillverkade i klass A, som innehåller en dubbelskärm - aluminiumfolie och fläta med en täthet av minst 77% och en kopparkropp med en diameter på minst en millimeter, där dämpning av varje spår skapas från koaxialkablar får inte överstiga 12 dB vid 860 MHz".

 

Koaxialkablarnas fördelar:

  • motstånd mot störningar tack vare skärmning, överföring av god kvalitet;
  • motstånd mot mekanisk skada;
  • god impedansmatchning, effektiv skärmning.

     

  • Antennkablarnas nackdelar:

  • lågkvalitativa antennkablar är inte resistenta mot väderförhållanden vilket resulterar i reducerade fysiska och elektriska parametrar;
  • begränsad dataöverföringshastighet - upp till 10 Mb;
  • kablar av låg kvalitet kan vara svåra att passa med BNC-anslutning på grund av material av låg kvalitet.